Till innehållet
Mjölby kommuns vapensköld som även länkar till startsidan för Mjölby kommun
Bild  på Mjölby kommuns vapensköld som även länkar till startsidan för Mjölby kommun
Ett ekipage med travhäst och jockey.

UPPLEVA & GÖRA

Avfallsplan

Avfallsplanen är en del av den kommunala renhållningsordningen som även består av de lokala renhållningsföreskrifterna. Renhållningsföreskrifter redovisar hur hanteringen av hushållsavfall ska skötas.

Förord

Avfallsplanen är kommunens främsta och viktigaste dokument vad gäller utvecklingen av
avfallshanteringen och blir därmed också ett verktyg i det kommunala arbetet med avfallsfrågorna.

Planen omfattar samtliga förekommande avfallsslag inom kommunerna, även sådant avfall som kommunerna inte har ett direkt renhållningsansvar för. Dessutom visar planen kommunens visioner, idéer och strategier om hur en miljömässigt bra men samtidigt också ekonomiskt rimlig avfallshantering ska utformas för de närmaste 6 åren.

Där inget annat framgår utgör 2010 planens basår, vad gäller uppgifter om avfallsmängder och andra statistiska uppgifter.

Sammanfattning

Denna avfallsplan är resultatet av en gemensam planeringsprocess för kommunerna Mjölby, Tranås och Boxholm (ibland kallad MTB-regionen). Hanteringen av avfallet i regionen är en av de viktiga framtidsfrågorna för miljön. Nya miljö- och samhällskrav kräver nya lösningar för avfallshanteringen. Kommunerna vill ytterligare förstärka inriktningen mot en hållbar utveckling genom en förbättrad avfallshantering.

Syftet med avfallsplanen är att:

  • Ge en samlad bild av den nuvarande avfallshanteringen i respektive kommun.
  • Ange mål och strategier för hantering och återvinning av avfall för perioden 2012 - 2017.
  • Långsiktigt styra avfallshanteringen i riktning mot ett hållbart samhälle.

Avfallsplanen för Mjölby, Tranås och Boxholm ska vara ett styrinstrument för utveckling av avfallshanteringen. Planen ska vara en del av kommunens styrdokument vid fysisk planering och den ska kunna användas av alla som på olika sätt ansvarar för kommunernas avfallshantering.

För att leva upp till de lite mer långsiktiga och generella inriktningsmålen krävs genomgripande förändringar av samhällets produktions- och konsumtionsmönster, vilket knappast kan ske under de år som denna avfallsplan gäller. Avfallsplanen är dock ett viktigt steg på vägen för att på lång sikt kunna uppfylla samhällets mål med materialhanteringen.

Utifrån nuläget inom avfallshanteringen i Mjölby, Tranås och Boxholm, regionala och nationella miljökvalitetsmål samt EU:s avfallshierarki har mål och strategier för avfallshanteringen arbetats fram. Syftet med målen är att flytta avfallet uppåt i EU:s avfallshierarki för att minska mängden avfall som uppstår och att omhändertagandet av det avfall som uppstår ska förbättras ur miljö och resurshushållningssynpunkt.

Avfallsplanen innehåller följande inriktningsmål:

  • Den totala mängden avfall och avfallets farlighet ska minska
  • De resurser som finns i avfallet ska tas tillvara
  • Avfall ska hanteras på ett säkert sätt med avseende på hälsa och miljö
  • Avfallshanteringen ska svara upp emot samhällets och kundernas krav på ekonomi, service och kvalitet.

Under varje inriktningsmål finns flera delmål som i olika omfattning är mätbara (se nedan). För varje inriktningsmål anges åtgärder som visar hur kommunen ska agera för att bidra till att målen nås.

  • Avfallsmängden till avfallsförbränning ska till 2017 (räknat från läget 2010) minska med 20 % (bland annat genom utsortering av bioavfall samt ökad insamling av producentansvarsmaterial).
  • Insamling av elektronik, batterier och småkemikalier ska 2017 (räknat från läget 2010) ha ökat med 15 %.
  • Senast 2015 ska hushåll och verksamheter samla in källsorterat bioavfall.
  • Tömningar av brunnar och tankar ska utföras på ett bra sätt med avseende på rationalitet och
    arbetsmiljö.
  • Föroreningarna i slammet från regionens avloppsreningsverk ska före 2017 vara på en så låg nivå att slammet från samtliga kommuner kan Revaq-certifieras.
  • Kommunerna skall eftersträva enkla avgifts- och taxekonstruktioner som samordnas mellan kommunerna samt utnyttjar möjligheter till styrning.
  • Kommunen ska öka möjligheten att studera och följa upp utvecklingen inom avfallssektorn både avseende mjuka och hårda parametrar.
  • Kommunerna ska eftersträva introduktion av ny teknik inom avfallsområdet på ett så tidigt stadium som möjligt i detaljplaneprocessen.
  • Antalet nöjda kunder inom kommunens avfallsområde ska öka.

De åtgärder som planen innefattar handlar bland annat om följande:

  • Att arbeta för en utsortering av kommunernas bioavfall (det vill säga matavfall inklusive annat avfall som är lätt nedbrytbart).
  • Att inom regionen samordna kommunernas resurser. Exempel på detta utgör informationsinsatser samt syn på kommunernas återvinningscentraler.
  • Kommunernas samordnade informationsinsatser inriktas främst på en miljöanpassad konsumtion samt att öka intresset för källsortering och insamling av farligt avfall från hushållen.
  • Att tillsammans ta fram system för insamling av småelektronik.
  • Att genomföra sluttäckning av avfallsanläggningarna i Tranås och Boxholm i enlighet med framtagen och godkänd avslutningsplan.
  • Att se över kontrollprogram mm för nedlagda avfallsupplag (gäller i första hand Mjölby och Tranås)
  • Att för ett antal av kommunernas nedlagda avfallsupplag genomföra en så kallad MIFOundersökning (En metodik för inventering och riskklassning av förorenade områden).
  • Att se över förhållandena och tekniska system för tömning av brunnar och tankar.
  • Att sträva efter ett förbättrat slam genom att spåra källan till förhöjda metallhalter i slammet från reningsverket (avser Tranås).
  • Att se över konstruktion av taxor samt andra avgifter med avseende på styrmöjlighet samt samordning.
  • Att i tillämpbara fall intressera byggexploatörer för ny teknik för central insamling.
  • Att genomföra ytterligare plockanalys för att förbättra möjligheten till uppföljning.

Uppföljning av avfallsplanens mål kommer att ske i samband med bokslut och verksamhetsberättelse samt slutligen i samband med revidering av avfallsplanen år 2017.

1. Lagar och krav

EU:s direktiv och de nationella målen ligger till grund för de lagar och förordningar som styr och reglerar kommunernas planering för och hantering av avfall. I detta avsnitt redovisas den grundläggande lagstiftningen inom avfallsområdet.

1.1 EU:s avfallsdirektiv

Ramdirektivet anger ramarna för hur avfallshanteringen ska bedrivas och varje medlemsland ska ha en avfallslagstiftning baserad på detta direktiv. I direktivet anges en avfallshierarki vari prioriteringen av olika behandlingsformer för avfall rangordnas. Rangordningen ger följande ordning: återanvändning, materialåtervinning, energiåtervinning, deponering. I ramdirektivet anges det att det är den som orsakar avfallet som också ska bekosta hanteringen. Särskilda direktiv har också utfärdats för olika delar inom avfallsområdet t.ex. för deponering, elavfall och farligt avfall.

Sverige har tagit ett första steg i implementeringen av avfallsdirektivet genom den lagrådsremiss som regeringen nu har överlämnat till Lagrådet. Direktivet, som antogs av EU år 2008, skulle ha införlivats i svensk lag i december 2010, men de nya avfallsreglerna har blivit starkt försenade.

För att genomföra de nya reglerna i direktivet föreslår regeringen ändringar i miljöbalkens definitioner av avfall och vad som avses med hantering av avfall. Regeringen vill också utöka kommunernas informationsskyldighet till att exempelvis även gälla vilka åtgärder kommunen vidtar för att minska avfallets mängd och farlighet.

Regeringen föreslår också en ny bestämmelse om att ett tillstånd till att lagra, återvinna eller bortskaffa avfall även ska innehålla en förteckning över de kategorier och den totala mängd avfall som omfattas av tillståndet. Det ska också innehålla uppgift om den metod som ska tillämpas på anläggningen.

Bestämmelsen om avfallsförbränning kompletteras med krav på att energiåtervinning ska ske med hög energieffektivitet.

Ändringarna i avfallsdefinitionen består av tre delar. Ordet ”substans” utgår och kopplingen till avfallskategorierna finns inte längre med. Den nya definitionen föreslås lyda att med avfall avses ”varje föremål eller ämne som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med”. Så kallade biprodukter exkluderas från att vara avfall om ämnet eller föremålet har uppkommit i en tillverkningsprocess med annat huvudsyfte än att producera detta ämne eller föremålet.

Slutligen föreskrivs att avfall upphör att vara avfall om det hanterats på ett sätt som innebär återvinning och uppfyller vissa krav. Förutsättningarna att ta fram dessa så kallade end-of-waste kriterier regleras i artikel 6 i avfallsdirektivet. Några sådana föreskrifter har ännu inte meddelats men arbetet pågår för bland annat skrot.

Definitionen av hantering av avfall avser all befattning med avfall. Det gäller alltså även
hantering som exempelvis mäkleri och annan förmedling av avfallstjänster. Följden av detta är att även sådan icke fysisk hantering kan omfattas av föreskrifter om viss hantering eller rapportering.

Förslagen till ändringar i miljöbalken ingår i regeringens lagrådsremiss om nedskräpning. Där föreslår regeringen en ny straffbestämmelse om nedskräpning i begränsad omfattning. Syftet med regeringens förslag är att det ska kunna bli enklare att ställa den som skräpar ned till svars.

De delar som återstår att implementera är bland annat:

  • regler om avfallsprevention
  • avfallshierarkin
  • återvinningsmålen
  • närhetsprincipen.

1.2 Den nationella avfallsplanen

Den nationella avfallsplanen är ett underlag för den kommunala avfallsplaneringen samtidigt som den är ett underlag för andra aktörer. Planen innehåller samma etappmål som miljömålen och innefattar även EUs avfallsmål och andra uppdrag som Naturvårdsverket getts, ttill exempel kring nedskräpning.

Idag sker avfallshanteringen betydligt mer resurseffektivt och med en mindre miljöpåverkan än för tio år sedan. De åtgärder som sedan 1990-talet vidtagits för en resurseffektivare användning av avfall har givit resultat. I den nationella avfallsplanens Strategi för hållbar avfallshantering vill Naturvårdsverket sätta in de åtgärder som lett fram till denna förändring i ett sammanhang och tydliggöra den önskade riktningen för de närmaste åren.

Genom ökad källsortering och förändrad behandling av avfallet har deponeringen minskat och materialåtervinning, biologisk behandling och förbränning med energiutvinning ökat. Den mängd energi och material som tas tillvara har ökat kraftigt. Åtgärderna har också inneburit att miljöpåverkan från avfallshanteringen har minskat. Utsläppen av klimatgaser har minskat och generellt har också utsläppen av farliga ämnen som tungmetaller och organiska miljögifter minskat.

Exempel på framgångar är:

  • Deponeringen av hushållsavfall har minskat från 1, 38 miljoner ton 1994 till 0,38
    miljoner ton år 2004.
  • Från hushållsavfallet återvanns 2004 omkring 1,3 miljoner ton material och 5,7 TWh energi i form av värme och el. Det är en ökning med 140 respektive 70 % sedan 1994.
  • Deponeringen av övrigt avfall har också minskat. Vid deponier utanför industrin
    deponerades 2004 ca 2,1 miljoner ton annat avfall än hushållsavfall. Det är en
    minskning med 56 % sedan 1994 då 4,7 miljoner ton deponerades. Detta avfall
    återvinns nu som material eller energi.
  • Utsläppen från förbränning av avfall har minskat trots att mängden avfall som förbränns har ökat kraftigt. Svenska deponier skulle senast 2008 vara omställda för långsiktigt säker deponering i enlighet med EU:s krav – vilket de i princip även är.

Orsaken till detta är effekten av flera kraftiga styrmedel:

  • Producenterna har fått ansvar för att återvinna förpackningar, tidningar, däck, bilar och avfall från elektriska och elektroniska produkter
  • Förbud mot och skatt på deponering har införts
  • Mål har beslutats för ökad återvinning
  • EU-inträdet har inneburit skärpta krav för farligt avfall, deponering och förbränning

Utvecklingen har varit konsekvent – deponeringen ska minskas och återvinningen öka, all
hantering av avfall ska ske på ett för miljön säkert sätt.

Målen för svensk avfallshantering formuleras i de nationella miljömålen som revideras vart fjärde år. Regeringens förslag till övergripande delmål för avfall är att: ”Den totala mängden avfall ska inte öka och den resurs som avfall utgör ska tas till var i så hög grad som möjligt samtidigt som påverkan på och risker för hälsa och miljö minimeras”.

Även om de tio senaste årens utveckling inneburit framsteg finns fortfarande mycket som kan förbättras. Om den övergripande målsättningen för avfallshanteringen ska nås så bör åtgärder inom följande områden prioriteras.

  1. Genomför de regler och använd de styrmedel som beslutats och följ upp att de får avsedd effekt. Naturvårdsverkets bedömning är att under förutsättning att de regler som beslutats genomförs och de styrmedel som införts används och får avsedd effekt är avfallshanteringens miljöpåverkan relativt begränsad. Det är Naturvårdsverkets bedömning att det är viktigare att genomföra och följa upp beslutade regler än att införa nya.
  2. Flytta fokus till att minska avfallets farlighet och mängd. Avfallets mängd och farlighet kan inte mer än till en begränsad del påverkas genom åtgärder i avfallsledet. Åtgärder för att minska avfallets farlighet och mängd bör i första hand vidtas som en del i produkt- och kemikaliearbetet.
  3. Öka kunskapen om miljögifter. Avfallshanteringen innebär fortfarande - genom den stora mängd farliga ämnen som hanteras och har hanterats - en stor miljörisk. Betydande kunskapsluckor finns om långsiktiga risker och effekter av diffusa utsläpp av farliga ämnen vid hantering av avfall.
  4. Det ska vara enkelt för hushållen att sortera avfall. Minskad deponering och ökad återvinning har uppnåtts till stor del genom hushållens arbete i form av källsortering. Allmänhetens förtroende är avgörande för att vidmakthålla uppnådda framsteg. Det ska vara enkelt att sortera hushållsavfallet på rätt sätt. Ansvarsfördelningen mellan producenter och kommuner bör inte förändras men samarbetet bör fortsätta att utvecklas. Att följa upp samarbetet och servicenivån
    blir viktigt.
  5. Utveckla svenskt deltagande i EU-arbetet inom avfallsområdet. Inträdet i EU har förändrat styrningen av svensk avfallshantering. Avgörande beslut om policy och regelverk beslutas nu inom unionen. Sverige bör ha en tydlig strategi för att hur avfallsfrågor ska drivas inom EU. Både myndigheter och andra aktörer bör förbättra sitt arbete för att ta fram kvalitetssäkrade och väl avvägda svenska ståndpunkter.

1.3 Miljöbalken

Enligt 15 kapitlet i miljöbalken är kommunen ansvarig för avfall från hushåll, och därmed
jämförligt avfall från annan verksamhet, inom kommunen. Ansvaret omfattar insamling, transport och behandling.

För varje kommun ska det finnas en renhållningsordning som innehåller en avfallsplan med lokala föreskrifter om avfallshantering. Avfallsplanen ska innehålla uppgifter om avfall inom kommunen och kommunens åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet. De lokala föreskrifterna ska ange under vilka förutsättningar fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren själva får ta hand om sitt hushållsavfall. Renhållningsförordningen ska antas av kommunfullmäktige.

I 15 kapitlet finns även reglerat vad som är att betrakta som en biprodukt. Där ges även möjlighet för regering eller myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om när avfall upphör att vara avfall.

I Miljöbalken 6 kapitel finns bestämmelser om miljöbedömning och miljökonsekvensbeskrivning av avfallsplaner.

1.4 Skatt på avfall

Skatt på såväl förbränning av avfall har tagits bort då målet med skatten anses uppnått. Skatten på deponering av avfall är för närvarande 435 kronor/ton.

1.5 Avfallsförordningen

Avfallsförordningen innehåller förutom definitioner, bestämmelser om kommunens ansvar för avfallsplanering och för hushållsavfall samt hur olika typer av avfall ska hanteras och transporteras.

1.6 Förordning om deponering av avfall

Förordningen (SFS 2001:512) innebär att det är förbjudet att deponera utsorterat brännbart avfall från och med 2002 och organiskt avfall från och med 2005.

1.7 Förordningar om producentansvar

Se kapitel 3.

1.8 Kommunal renhållningsordning

Den kommunanala renhållningsordningen består av kommunens avfallsplan och kommunens lokala renhållningsföreskrifter.

Av Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2006:6) framgår att varje kommun är skyldig att upprätta en avfallsplan. Av Naturvårdsverkets föreskrifter framgår även vad planen ska innehålla.

I kommunens lokala renhållningsföreskrifter regleras ansvaret för avfallshanteringen, hushållsavfall och därmed jämförligt avfall, annat avfall än hushållsavfall och undantag. Dessa är separata för varje kommun och utgår från den egna kommunens förutsättningar och behov.

De lokala renhållningsföreskrifterna - som kan laddas ner från respektive kommuns hemsida - antogs i Mjölby 2003 04, i Boxholm 2005 03 och i Tranås 2006 02.

2. Kommunens renhållningsansvar

Kommunens renhållningsansvar regleras i miljöbalkens 15 kap. Kommunen ska, om inte annat föreskrivs med avseende på producentansvar svara för att hushållsavfallet transporteras till en behandlingsanläggning samt återvinns eller bortskaffas.

När kommunen planlägger och beslutar hur kommunens renhållningsskyldighet skall fullgöras, ska hänsyn tas till fastighetsinnehavares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet på ett godtagbart sätt. Kommunen skall i sin planering och i sina beslut också se till att borttransporten anpassas till de behov som finns hos olika slag av bebyggelse.

För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning som skall innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller för kommunen och en avfallsplan. Avfallsplanen ska innehålla uppgifter om avfall och om kommunens åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet.

Kommunen är skyldig att utöver vad som följer av renhållningsordningen transportera bort hushållsavfall, om fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren begär det.

3. Producentansvaret

Även producentansvaret regleras i miljöbalkens 15 kapitel. Regeringen meddelar föreskrifter om skyldighet för producenter att se till att avfall samlas in, transporteras bort, återvinns, återanvänds eller bortskaffas på ett sätt som kan krävas för en godtagbar avfallshantering. Sådana föreskrifter får meddelas i fråga om avfallet från sådan verksamhet som producenterna bedriver och avfall som utgörs av sådana varor eller förpackningar som producenterna tillverkar, för in till Sverige eller säljer.

För att främja en minskad uppkomst av avfall eller en hälso- och miljömässigt godtagbar
hantering av avfall får regeringen meddela föreskrifter om skyldigheter för producenterna att märka en vara eller en förpackning, lämna uppgifter av betydelse för producentansvaret om vilka ämnen och material som en vara eller en förpackning innehåller samt om insamling, återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra förhållanden och se till att varor eller förpackningar har en viss sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet.

Föreskrifter om producentansvar finns för:

  • Returpapper
  • Förpackningar
  • Däck
  • Bilar
  • Batterier
  • Glödlampor och vissa belysningsarmaturer
  • Elektriska och elektroniska produkter
  • Läkemedel

Det finns även en förordning om retursystem för plastflaskor och metallburkar, som gäller för konsumtionsfärdig dryck i plastflaska eller metallburk.

4. Beskrivning av kommunerna

4.1 Mjölby kommun

Mjölby kommun har knappt 26 000 invånare. Kommunen är centralt belägen i gränslandet mellan slätten i norr och övergången till sydsvenska höglandet i söder. Gränsande kommuner är Motala, Ödeshög, Vadstena, Boxholm och Linköping. Kommunens yta är på 550 kvadratkilometer.

I kommunen finns sju tätorter, Mjölby, Mantorp, Skänninge, Väderstad, Spångsholm, Sya och Hogstad. Befolkningen är fördelad så att 80 procent bor i tätorterna och resterande bor i glesbygd (Uppgifter för 2010 från SCB). I kommunen finns cirka 6 700 en- och tvåfamiljsfastigheter, cirka 6 000 hushåll bor i flerfamiljshus. Dessutom finns det cirka 350 fritidshushåll.

4.2 Tranås

Tranås Kommun i norra Småland har drygt 18 000 invånare. Befolkningen är fördelad så att 84 procent bor i tätorterna och resterande bor i glesbygd. Förutom tätorten Tranås, där det bor cirka 15 000 personer består kommunen av ytterligare 3 samhällen: Sommen, Gripenberg och Linderås. I kommunen finns cirka 9 500 hushåll varav cirka 4 200 är en och tvåfamiljsfastigheter, cirka 4 900 är lägenhetshushåll, resterande cirka 400 hushåll är fritidsfastigheter.

4.3 Boxholm

Boxholms Kommun i södra Östergötland har drygt 5 200 invånare. Befolkningen är fördelad så att 69 procent bor i tätorterna och resterande bor i glesbygd. Kommunen består utöver Boxholm av två tätorter; Malexander och Strålsnäs, men präglas för övrigt av en stor landsbygd . I kommunen finns cirka 1 700 en- och tvåfamiljsfastigheter och cirka 900 lägenheter. Dessutom finns cirka 1 000 fritidshushåll.

5. Näringsliv och arbetsmarknad

5.1 Mjölby kommun

Cirka 11 000 personer är sysselsatta i Mjölby kommun . Det finns cirka 2 100 registrerade företag, varav 1 400 var egenföretagare. Jämfört med andelen sysselsatta i hela riket har Mjölby betydligt högre andel sysselsatta inom tillverkningsindustrin och något högre inom jord- och skogsbruk men lägre andel sysselsatta inom service. Det finns cirka 2 600 arbetsgivare i kommunen.

De största arbetsgivarna, med angivande av antal heltidstjänster:

  • Mjölby kommun 2000
  • Toyota Material Handling (BT) 1600
  • Väderstad-Verken AB 500
  • Kriminalvårdsanstalten 160
  • Östergötlands läns landsting 155
  • ASM Foods AB 120
  • City Gross Sverige AB: 75
  • Cenova AB: 60
  • Mjölby Svartådalen Energi AB: 60

5.2 Tranås kommun

I kommunen finns sammanlagt cirka 1 900 företag. Totalt är cirka 5 000 personer sysselsatta inom näringslivet.

De fem största arbetsgivarna är, med angivande av antal heltidstjänster:

  • Tranås kommun 1800
  • OEM International som tillverkar elkomponenter och motorer 520
  • Bosch Thermoteknik som tillverkar värmepumpar 480
  • EFG som tillverkar kontorsmöbler 285
  • GGP Sweden AB som tillverkar trädgårdsprodukter 240

5.3 Boxholms kommun

Totalt sett finns cirka 400 företag inom kommunen. 30 av dessa har fler än 5 anställda.
I Boxholm finns följande arbetsgivare med fler än 50 anställda, med angivande av antal
heltidstjänster:

  • Boxholms kommun 385
  • Ovako 250
  • Accalon med 150
  • Rörvik Timber 100
  • Boxholms Stål 80

6. Insamlingssystem

6.1 Mjölby kommun

Insamlandet av avfall sker på flera olika platser inom kommunen beroende på typ av avfall.

Sophämtning

Villahushållen har hämtning av blandat avfall var fjortonde dag. Mjölby kommun har utöver sina abonnenter i villa respektive flerfamiljshus även cirka 300 abonnenter för hushållsavfallsliknande avfall från ”verksamheter”. Dessutom har kommunen 22
underjordsbehållare – ddet vill säga större kärl nedgrävt i marken, med en volym på 1300, 3000 respektive 5 000 liter.

Hushållsavfall i kärl och säck samlas in av sopbil. Totalt rör det sig om cirka 7 200 abonnemang. 95 % av sopkärlen är märkta med en RFID-tagg (RFID (engelska: Radio Frequency IDentification) är en teknik för att läsa information på avstånd från transpondrar och minnen som kallas för taggar.), då sopbilen lyfter kärlet registreras detta i sopbilens dator.

Grovavfall tas emot vid Hulje återvinningscentral, där det sorteras upp i olika fraktioner.

Miljöskåp

Inom kommunen finns ett antal miljöskåp där farligt avfall kan lämnas. Miljöskåpen finns
lokaliserade i Väderstad, Skänninge, Önnebo, Mantorp och Mjölby. Man kan också lämna farligt avfall vid Hulje återvinningscentral.

Slamtömning

Inom kommunen finns fastigheter som inte är anslutna till det kommunala avloppsnätet. Dessa fastigheter har flerkammarbrunnar och tankar som kommunen ansvarar för tömning av.

6.2 Tranås kommun

Villahushållen i Tranås har hämtning av blandat avfall var fjortonde dag. Farligt avfall från hushållen lämnas på Norraby återvinningscentral samt miljöstationen i Gripenberg.
Insamlingen av hushållsavfall sköts i Tranås av entreprenör.

För flerfamiljsfastigheter gäller att behållare för hushållsavfall ska förvaras i eller på lämpligt utrymme så att olägenheter för människors hälsa eller miljö inte uppkommer. Många fastighetsägare erbjuder dessutom fastighetsnära insamling av ofärgade och färgade glasförpackningar, pappersförpackningar, metallförpackningar samt hårda plastförpackningar. De fastighetsägare som inte vill eller har möjlighet att ha fastighetsnära insamling kan hänvisa till de återvinningsstationer som finns utsatta av producenterna. Ett antal större fastighetsägare tillämpar ”miljöcontainermodellen” som består av en container med ett antal fack för bland annat hushållsavfall samt producentansvarsmaterial. Cirka 1 500 hushåll har tillgång till fastighetsnära insamling.

Utöver nämnda hämtställen har kommunen 3 stycken underjordsbehållare.

Beträffande grovavfall ska varje fastighetsägare anvisa en lämplig förvaringsplats för detta. Vanligtvis kör hushållen själva sitt grovavfall till återvinningscentralen för sortering. På återvinningscentralerna kan hushållen också lämna el och elektronikavfall som ingår i
producentansvaret. Exempel på detta avfall är kyl och frys, vitvaror samt elektronikprylar. Även ljuskällor som lysrör, lågenergilampor samt glödlampor samlas in på återvinningscentralen.

Bilar och däck ingår också i producentansvaret, däck lämnas till däckåterförsäljaren. Bilen är man skyldig till att lämna hos en auktoriserad bilskrotfirma.

Slam från två eller trekammarbrunnar töms efter upplagt schema.

Insamling av producentansvarsmaterial från hushållen i Tranås kommun sker för närvarande genom 12 återvinningsstationer.

6.3 Boxholms kommun

Villahushållen i Boxholm har hämtning av blandat avfall var fjortonde dag. Farligt avfall från hushållen lämnas vid Åsbodalens återvinningscentral. Insamlingen av hushållsavfall sköts i egen regi av det av kommunen helägda bolaget Boxholmshus AB.

För flerfamiljsfastigheter gäller att behållare för hushållsavfall ska förvaras i eller på lämpligt utrymme så att olägenheter för människors hälsa eller miljö inte uppkommer. Många fastighetsägare erbjuder dessutom fastighetsnära insamling av ofärgade och färgade glasförpackningar, pappersförpackningar, metallförpackningar samt hårda plastförpackningar. De fastighetsägare som inte vill eller har möjlighet att ha fastighetsnära insamling kan hänvisa till de återvinningsstationer som finns utsatta av producenterna. Ett antal större fastighetsägare tillämpar ”miljöcontainermodellen” som består av en container med ett antal fack för bland annat hushållsavfall samt producentansvarsmaterial. Cirka 650 hushåll har tillgång till fastighetsnära insamling.

Beträffande grovavfall ska varje fastighetsägare anvisa en lämplig förvaringsplats för detta. Vanligtvis kör hushållen själva sitt grovavfall till återvinningscentralen för sortering.

På återvinningscentralerna kan hushållen också lämna el och elektronikavfall som ingår i
producentansvaret. Exempel på detta avfall är kyl och frys, vitvaror samt elektronikprylar. Även ljuskällor som lysrör, lågenergilampor samt glödlampor samlas in på återvinningscentralen.

Bilar och däck ingår också i producentansvaret, däck lämnas till däckåterförsäljaren. Bilen är man skyldig till att lämna hos en auktoriserad bilskrotfirma.

Slam från två eller trekammarbrunnar töms efter upplagt schema.

Insamling av producentansvarsmaterial från hushållen i Boxholms kommun sker för närvarande genom 4 återvinningsstationer. Förpackningar och tidningar kan även lämnas vid återvinningscentralen.

6.4 Plockanalys

I samband med revidering av Mjölby kommuns avfallsplan undersökte Tekniska kontoret
under år 2010 hushållsavfallets sammansättning med en så kallad plockanalys. Dessa är uppdelade på landsbygd respektive enfamiljshus och flerfamiljshus i tätort. Sannolikt avviker inte Tranås respektive Boxholms kommun avsevärt från resultatet i Mjölby. För en uttömmande beskrivning av plockanalysen hänvisas till bakomliggande rapporter.

Plockanalysens syfte

Syftet var främst att få klarhet i hushållens sorteringsgrad för avfall med producentansvar och farligt avfall genom att ge en bild av hushållsavfallets sammansättning avseende hushållssopor på landsbygd respektive i en- och flerfamiljshus i tätort i Mjölby kommun.

Metod

Plockanalysen genomfördes med utgångspunkt från den metod som beskrivs i rapporten RVF Utveckling 2005:19. Arbetet med insamling, sortering och vägning genomfördes under vecka 25 (landsbygd) respektive vecka 41 (tätort) på Huljes Återvinningscentral i Mjölby.

Resultat

Fraktionen ”Övrigt” var mest heterogen och består till största delen av sanitetsprodukter såsom blöjor. Man kan konstatera att villor i tätort har mest bioavfall (188 kilo) medan landsbygdshushållet har minst (116 kilo). Tätortshushållen har avsevärt mycket mer papper än landsortshushållen – vilket kan bero på högre grad av ”direktåtervinning” i egna eldstäder. Villahushållen var klart sämst på att återvinna plast, medan landbygdshushållen var sämst på att återvinna glas (kanske beroende på landsbygdens sämre service med återvinningsstationer). Den höga förekomsten av ”Övrigt avfall” (bestående mest av sanitetsprodukter såsom blöjor) i landbygdshushållen är lite svårförklarad. Kan den tolkas som en högre frekvens av barnfamiljer inom denna grupp?

7. Avfallsbehandling/avfallsmängder

7.1 Hushållsavfall

7.1.1 Kommunens avfallsanläggningar

Med hushållsavfall avses - enligt definitionen i miljöbalkens 15 kapitlet 2§ - avfall som kommer från hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet.

Hulje i Mjölby

Kommunens återvinningscentral (ÅVC) finns på Hulje och ligger i utkanten av Mjölby mot
Skänninge. Anläggningen består av två olika verksamheter; dels en renodlad ÅVC och dels ett mellanlager där kommunen flisar trä och ris, krossar asfalt och betong, mellanlagrar planglas och stubbar samt har förråd för avfallsbehållare med mera. Nuvarande utformning av ÅVC togs i drift 2003.

Återvinningscentralen på Hulje är avsedd för hushåll och småföretagare. Anläggningen inrymmer informationshus, våg samt mottagningskontroll. Personalen vägleder och informerar besökarna om hur de ska sortera och hantera sitt avfall. På

Hulje ÅVC kan man lämna följande: hushållens farliga avfall, grovsopor, elavfall, träavfall och trädgårdsavfall samt visst bygg- och rivningsavfall.

Ristippar i Mjölby

Utöver återvinningscentralen kan ris- och trädgårdsavfall lämnas vid två ristippar inom
kommunen. Ristipparna är belägna i Mantorp och i Skänninge.

Norraby i Tranås

Norraby Avfallsanläggning i Tranås togs i drift 1967. Anläggningen tjänade som en avstjälpningsplats för Tranåsbornas sopor fram till 1991 då den första återvinningscentralen i Tranås tog form. Nuvarande återvinningscentral togs i drift 2002.

Norraby avfallsanläggning ligger cika 2,5 kilometer NNO om Tranås centrum inom fastigheten Norraby 3:1. Norraby avfallsanläggning har en yta av 13 ha och inrymmer förutom återvinningscentralen även en omlastningsstation för brännbart avfall, en komposteringsdel för trädgårdsavfall och slam från Tranås avloppsreningsverk samt mellanlager för hushållens farliga avfall samt en anläggningsdel där uppbruten asfalt behandlas med krossning, träavfall som flisas samt betong som krossas.

Under 2008 upphörde deponeringen vid Norraby. Nu återstår en sluttäckning av deponiområdet som är cirka 10 ha stort, varav 7 hektar sluttäcks enligt avslutningsplanen medan övriga 3 hektar under en övergångsperiod används för kompostering. Sluttäckningsarbetet kommer att pågå i minst 12 år.

Återvinningscentralen på Norraby avfallsanläggning är en bemannad återvinningscentral för hushåll och småföretagare. Anläggningen inrymmer våg samt mottagningskontroll.

Åsbodalen i Boxholm

Åsbodalens avfallsanläggning i Boxholm har varit i drift sedan mitten av sextiotalet och har fram till idag varit en viktig resurs för omhändertagandet av avfall från Boxholms kommun.

Åsbodalens avfallsanläggning är belägen cirka 1,5 kilometer nordost om centrala Boxholm mellan stambanan och Lillån. Hela anläggningen är cirka 3,3 hektar stor varav cirka 2,5 hektar är deponeringsyta.

Åsbodalens avfallsanläggning rymmer flera anläggningsdelar där olika typer av verksamhet bedrivs. Vid infarten till Åsbodalens avfallsanläggning återfinns kontor samt omlastningsstation för brännbart avfall.

Ny återvinningscentral i Boxholm

Under hösten 2012 planerar AB Boxholmsteknik att öppna en ny ÅVC i anslutning till
gatukontorets förråd på Frebyvägen. Anläggningen kommer att erbjuda allmänheten en
sorteringsanläggning som uppfyller dagens krav på en återvinningscentral.

7.1.2 Kärl- och säckavfall samt grovsopor

Mjölby

Hushållsavfallet som samlats in energiåtervinns genom förbränning. Det brännbara avfallet tippas direkt i container vid Hulje. I nedanstående figur redovisas mängden hushållsavfall som förbränns. Data kommer från invägningsvågen vid Tekniska Verken i Linköping. Resultatet visar en nedgång de senaste åren med avseende på mängden hushållsavfall. Ristipparna i Skänninge och Mantorp togs i drift 2006, det syns tydligt på mängderna av brännbart avfall som minskade med cirka 1000 ton.

Tranås

Hushållsavfallet omlastas på Norraby Avfallsanläggning för vidare transport till
avfallsförbränningsanläggningen i Norrköping. I nedanstående figur redovisas mängden
hushållsavfall som förbränns. Data kommer från invägningsvågen vid Händelöverket.

Boxholm

På Åsbodalens avfallsanläggning återfinns en omlastningsstation för brännbart avfall, där
hushållsavfallet lastas om för vidare transport till avfallsförbränningsanläggningen i Norrköping. I nedanstående figur redovisas mängden hushållsavfall som förbränns. Data kommer från invägningsvågen vid Händelöverket.

7.1.3 Matavfall

Matavfall brukar tillsammans med övrigt lättnedbrytbart avfall ibland benämnas bioavfall. I dagsläget samlas inget matavfall in som separat fraktion från hushåll, utan går via det vanliga hushållsavfallet till förbränning. Fastighetsinnehavare eller nyttjanderättshavaren vid en- eller tvåfamiljsfastigheter kan efter anmälan till miljönämnden själv kompostera avfallet på fastigheten. Större mängder kräver tillstånd.

7.1.4 Trädgårdsavfall

I Mjölby lämnas komposterbart material på Hulje ÅVC, Mantorp- och Skänninges ristippar. Som komposterbart material räknas gräs, löv, häckklipp, och grenar upp till två centimeter i diameter, såkallat trädgårdsavfall. Från ristipparna transporteras materialet till Hulje för vägning. Vidare transporteras det komposterbara materialet till Hilbrands Maskinstation AB i Väderstad där det läggs direkt i kompostlimpor. Material som inte är komposterbart, men ändå hamnar i Väderstad, exempelvis grövre kvistar och stenar skickas till Motala för deponi.

Vid Norraby ÅVC i Tranås kan komposterbart trädgårdsavfall lämnas. Trädgårdsavfall, gödsel och avloppsslam komposteras för att användas som växtetableringsskikt i sluttäckningen av deponin. Grövre fraktion av ris flisas och materialet bränns i värmeverk.

I Boxholm kan komposterbart avfall lämnas vid Åsbodalens ÅVC. Grövre fraktioner av ris
förbränns i värmeverk.

7.2 Slam

Vedertagen definition på slam saknas utan begreppet brukar vanligen avgränsas av dess härkomst (till exempel reningsverksslam är en restprodukt från reningsverk).
Reningsverkets slam innehåller bland annat fosfor. Eftersom fosforn är en ändlig resurs är det viktigt att sluta kretsloppen och verka för att slammet kan spridas på åkermark, för att fosfor och andra näringsämnen ska kunna tas tillvara.

Inom Mjölby kommun finns det 5 700 VA-abonnenter samt cirka 2 000 enskilda avlopp.
Målsättning är att 100 % av reningsverksslammet skall användas till jordbruksmark. Slammet är sedan 2010 ReVaq-certifierat.

Inom Tranås kommun finns det 5 750VA-abonnenter samt cirka 1 050 enskilda avlopp.
Inom Boxholms kommun finns det 1380 VA-abonnenter samt cirka 1065 enskilda avlopp.
I Boxholm och Tranås används reningsverksslammet tillsammans med trädgårdsavfall mm för tillverkning av växtetableringsskikt för sluttäckning av deponin.

7.2.1 Kommunala reningsverk

Mjölby har två större reningsverk, Gudhem i Mantorp och Mjölkulla i Mjölby. Utöver dessa finns tre mindre, i Normlösa, Västra Harg och Önnebo. Slam från dessa mindre skickas för bearbetning i Mjölkulla reningsverk. Avloppsslammet har god kvalitet. Under 2010 producerades totalt cirka 950 ton slam. En rötkammare kommer att anläggas vid Mjölkulla avloppsreningsverk för utvinning av biogas. Rötkammaren beräknas klar under 2011. Som restprodukt från rötkammaren kommer Revaq-slam att tas ut. En överföringsledning från Gudhem till Mjölkulla planeras tas i drift före 2014.

Reningsverken i Tranås genererade under år 2010 slam till en mängd av 1 475 ton torrsubstans. I centralorten Tranås finns ett reningsverk med en belastning på 18 000 p.e. som även tar hand om avlopp från samhället Sommen. Från och med 2012 kommer även avlopp från Gripenbergs samhälle att tas om hand i Tranås reningsverk. I kommunen finns även två mindre avloppsanläggningar belägna i Linderås och Adelöv.

Två rötkammare finns vid reningsverket i Tranås där gasöverskottet används för att värma upp VA- och Gatuavdelningens lokaler. Slammet komposteras vid Norraby avfallsanläggning och ska användas vid sluttäckningen av deponin. Recipient för renat avloppsvatten är sjön Sommen som ingår i Motala ströms avrinningsområde.

Inom Boxholms kommun finns 2 stycken reningsverk, avloppsreningsverket i Boxholm som betjänar Boxholm samt Strålsnäs samt Malexanders reningsverk. Från Malexander transporteras slam till avloppsreningsverket i Boxholm för behandling. Reningsverken i Boxholm genererade under år 2010 slam till en mängd av 230 ton torrsubstans. Under senaste året har kvaliteten på avloppsslammet avsevärt förbättrats. Slammet komposteras idag på Åsbodalens deponi för att i ett sluttäckningsskede användas som växtetableringsskikt. Belastningen på Boxholms ARV är i dagsläget cirka 4500 pe, den dimensionerade belastningen är 8000 pe. Recipient för det renade avloppsvattnet är Svartån.

7.2.2 Enskilda avlopp

För att förhindra att stora mängder näringsämnen, organiska föreningar och bakterier kommer ut i sjöar och vattendrag ska hushåll med enskilt avlopp rena sitt avlopp i en anläggning som vanligtvis består av en trekammarbrun med efterföljande rening. Den efterföljande reningen utgörs då av en markbädd eller infiltration. Anläggningen kan behöva kompletteras med ytterligare fosforreduktion. Flera hushåll kan gå samman och göra en gemensam avloppsanläggning. I känsliga områden är kraven på rening högre, där kan ett minireningsverk vara ett alternativ I undantags fall tillåts sluten tank.

Slamtömning sker minst en gång per år för permanentboende. Slammet levereras från enskilda brunnar till de kommunala reningsverken.

7.2.3 Latrin

Latrintömning kan fortfarande beställas i kommunerna, men hanteringen är mycket kostsam. Idag finns många goda alternativ som är att föredra. Genom att det råder deponiförbud för latrin måste det insamlade latrinet skickas till en behandlingsanläggning eller hanteras separat i det lokala reningsverket. Behandlingsmetoderna är både kostsamma och ur hygienisk synpunkt otrevliga.
Eftersom både behandling och transporter har blivit dyrare samtidigt som antal latrinabonnenter minskar innebär detta kraftigt ökade avgifter. På sikt bör latrintömning helt upphöra.

I Mjölby uppgick 2010 antal tömningar till 100 stycken på 17 abonnenter. Motsvarande siffra för Tranås var 60 tömningar, samt för Boxholm 70 tömningar.

7.3 Hushållens farliga avfall

Några av de egenskaper som utmärker farligt avfall är att det kan vara giftigt, cancerframkallande, frätande, fosterskadande, ekotoxiskt, smittförande eller brandfarligt. De farliga ämnena kan finnas i väldigt små mängder i olika produkter men sammantaget kan de göra stor skada om de hamnar fel. Det är därför viktigt att det farliga avfallet sorteras ut och lämnas in på rätt sätt.

Det kommunala ansvaret omfattar insamling och behandling av hushållens farliga avfall.
Ansvaret regleras i miljöbalken, avfallsförordningen och den kommunala renhållningsordningen. Hushållen är skyldiga att sortera ut sitt farliga avfall från övrigt hushållsavfall.

På det nationella planet saknar Sverige uppföljningssystem för farligt avfall från industri och andra verksamheter. Det finns heller inga exakta data på farligt avfall från industrin, men enligt officiell svensk avfallsstatistik uppkom 2,8 miljoner ton farligt avfall från hushåll och företag i Sverige under 2006. I den mängden ingår även skrotbilar, elavfall med mera.

Det vanligaste insamlingssystemet för hushållens farliga avfall är inlämning på kommunernas bemannade återvinningscentraler.

Flera kommuner har avvecklat de obemannade miljöstationerna och i stället infört någon form av fastighetsnära insamling. Cirka en tredjedel av landets kommuner kan erbjuda fastighetsnära insamling, ofta i kombination med flera andra insamlingssystem.

Farligt avfall som lämnats till mottagnings eller behandlingsanläggningar, måste ofta förbehandlas för att förenkla den fortsatta behandlingen. Eftersom farligt avfall kan innehålla ämnen som ska fasas ut ur kretsloppet går behandlingen oftast ut på att förstöra dessa ämnen. De ämnen, som inte kan oskadliggöras eller återanvändas, deponeras.

7.4 Förpackningsavfall

I detta kapitel presenteras det avfall som faller in under producentansvar för förpackningar. Samtliga data i kapitlet beträffande insamlade mängder kommer från Förpackning & Tidningsinsamlingen (FTI). FTI redovisar riksnivåerna i totala mängder och på kommunnivån i kilo/capita.

7.4.1 Återvinningsstationer

Återvinningsstationer i Mjölby

Det finns 20 stycken återvinningsstationer inom kommunen. Drift och skötsel av dessa ombesörjs av förpackning- och tidningsinsamlingen (FTI). På återvinningsstationen lämnas tidningar och förpackningar samt småbatterier. Förpackningar och tidningar kan även lämnas vid kommunens ÅVC.

Återvinningsstationer i Tranås

Insamling av förpackningsavfall från hushållen i Tranås kommun sker för närvarande genom 12 återvinningsstationer. Drift och skötsel av dessa ombesörjs av förpacknings- och tidningsinsamlingen (FTI). Förpackningar och tidningar kan även lämnas vid kommunens ÅVC. Cirka 1500 hushåll i Tranås kommun har tillgång till fastighetsnära insamling.

Återvinningsstationer i Boxholm

Insamling av förpackningsavfall från hushållen i Boxholms kommun sker för närvarande genom 5 återvinningsstationer. Drift och skötsel av dessa ombesörjs av förpacknings- och tidningsinsamlingen (FTI). Cirka 650 hushåll i Boxholms kommun har tillgång till fastighetsnära insamling.

7.4.2 Glasförpackningar

De glasförpackningar som samlas in i dag i kommunen hamnar på Svensk GlasÅtervinning. Det glas som återvinns blir till nya glasförpackningar, glasull, mm.

Trenden i Sverige under de senaste tre åren visar på en genomsnittlig minskning i mängden glasförpackningar som säljs på den svenska marknaden och som ett resultat därav minskar även mängden återvunna glasförpackningar något.

Det av regeringen satta målet för glasåtervinning ligger på 70 %. I Tabell 3 redovisas de senaste årens återvinningsgrad av glasförpackningar och det av regeringen satta återvinningsmålet. Som framgår ligger återvinningsgraden över återvinningsmålet med god marginal.

7.4.3 Pappersförpackningar

Insamlade pappersförpackningar skickas först, efter att de hämtats från återvinningsstationerna, till en sorteringsanläggning där skräp sorteras bort och förpackningarna komprimeras till balar. Från sorteringsanläggningen skickas balarna till kartongpappersbruk eller som ytskikt på gipsskivor.

7.4.4 Metallförpackningar

De metallförpackningar som samlas in i dag i kommunen lämnas till olika återvinningsföretag. Aluminiumet ersätter jungfrulig råvara, vilket motsvarar en energibesparing på ungefär 95 procent. Hos andra återvinningsföretag återvinns stålförpackningar till bland annat järnbalkar och armeringsjärn. Vid omsmältning av insamlade stålförpackningar sparas 75 procent av energin som behövs för att framställa stål från järnmalm.

7.4.5 Plastförpackningar

Plastförpackningar finns i två material, mjuka respektive hårda plaster. Återvinning av mjuka plastförpackningar infördes 2010 efter att ha testkörts under 2008 i vissa delar i Sverige.

Producerad och insamlad mängd plastförpackningar

De plastförpackningar som samlas in i dag i kommunen och materialåtervinns hamnar på olika företag i Europa för sortering. I och med sorteringen, bearbetas materialet om till ny råvara: granulat. Rena fraktioner av granulat kan bli till exempelvis ofärgade HDPE-dunkar. Fraktioner av mer blandad kvalitet av HDPE-granulat kan återvinnas till t ex plank eller pallklossar. LDPE kan återvinnas till att bli nya bärkassar, kabelskydd och sopsäckar.

7.5 Tidningar

Möjligheten till att återvinna tidningar beror på kvaliteten på pappersfibrerna. Materialåtervinning av tidningspapper motsvarar en energibesparing på 70 procent jämfört med att använda jungfrulig träråvara. Det återvunna pappret blir till nya tidningar, hushålls- och toalettpapper. För närvarande finns det fyra företag i Sverige som använder sig av återvunna tidningar i sin produktion.

7.6 Däck

Insamling av däck regleras av Förordning (1994:1236) om producentansvar för däck. Sedan 1994 ansvarar Svensk Däckåtervinning AB för insamlandet. Någon exakt statistik för insamlade däck finns inte på kommunnivå, men enligt Svensk Däckåtervinning AB återvinns cirka 8 kilo däck per kommuninvånare och år.

7.7 Elektronikavfall

Sedan producentansvaret infördes i Sverige har kommuner och producenter samarbetat för att ta hand om el-avfallet. År 2001 bildades El-retur. Samarbetet innebär att kommunerna åtar sig att mot ersättning ansvara för insamling av elavfall från hushåll och producenterna ansvarar för behandlingen. Avfall från elektriska och elektroniska produkter Insamling av el-avfall från hushållen sker främst på kommunernas bemannande återvinningscentraler.

Elektriskt och elektroniskt avfall förbehandlas – sorteras och demonteras – innan det skickas till vidare behandling. Förbehandlingen sker hos certifierade anläggningar, som därefter skickar dem vidare till slutlig behandling eller återvinning. Komponenter med farliga ämnen, farligt avfall, tas om hand i godkända anläggningar. Plasthöljen förbränns i anläggningar för energiutvinning och metaller skickas till smältverk för återvinning. Lysrör och lågenergilampor innehåller kvicksilver. Dessa produkter hanteras därför genom separering i en sluten process. Glaset och metallerna kan sedan återvinnas och det pågår försök med att utarbeta metoder så att även det kvicksilverhaltiga lyspulvret ska kunna återvinnas.

Insamlad diverse elektronik skickas till olika återvinningsanläggningar. Återvinningsprocessen består i princip av produktåterbruk, komponentåterbruk, materialåtervinning, energiåtervinning och deponi.

Insamlade kylskåp och frysar skickas till företag som specialiserats på denna återvinning.
Kylskåp och frysar kan innehålla freoner vilket medför att de måste skrotas i flera steg. Det första steget i återvinningsprocessen innebär att köldmediet avlägsnas. Därefter sönderdelas kylmöbeln i en sluten process varav övrig freon kan omhändertas. Slutligen separeras metaller och plaster för materialåtervinning.

Insamlade vitvaror skickas vanligen till återvinningsföretag kopplade till stålverk. Farliga
beståndsdelar demonteras och sorteras ut. När miljöfarliga ämnen tagits bort sker materialåtervinning av metall, glas och viss plast. Övriga plaster, tyg och trä energiåtervinns.

Sedan 2009 omfattas batterier av producentansvaret samt att småbatterier samlas in av El-kretsen.

För insamlingen vid miljöskåp och återvinningsstationer ansvarar El-kretsen. Kommunen sköter insamlandet av större blybatterier vid ÅVC. Från Hulje ÅVC går batterier direkt till
återvinningsföretag.

7.8 Verksamhetsavfall

Avfall uppkommet inom industrier och verksamheter som inte ingår i hushållsavfallet ligger utanför kommunens ansvarsområde. Därför är det industrierna och verksamheterna själva som ansvarar för att det producerade avfallet hanteras på ett korrekt sätt. Svårigheten att få fram uppgifter om detta avfall samt problemen att tolka uppgifterna gör att kommunens kunskap om avfallsmängder och flöden är ofullständig. Detta är inte något som är utmärkande för denna region utan problemet återfinns hos flertalet kommuner.

Verksamhetsavfall är sådant avfall från olika typer av verksamheter som inte är jämförbart med hushållsavfall. Sammansättningen av avfallet varierar utifrån verksamhetens art, kan till exempel utgöras av spill från olika tillverkningsindustrier, bygg och rivningsavfall, kontorsavfall med mera.

Inom kommunerna finns det flera privata entreprenörer på marknaden. De olika avfallsslagen transporteras till den behandlings- eller återvinningsanläggning där priserna är fördelaktigast. Det mesta av verksamhetsavfallet är brännbart och går till en förbränningsanläggning. Fortfarande har kommunerna kvar ett planeringsansvar för detta avfall men från kommunernas sida har man dock inga redskap att styra avfallet vilket innebär att man saknar rådighet.

7.9 Fettavskiljare

Fettavskiljare används för att undvika att höga halter fett tillförs avloppssystemet. En
fettavskiljare ska enligt riktvärden som tillämpas i Mjölby, Tranås och Boxholm installeras om halten avskiljbart fett överstiger 50 milligram/liter. Verksamheter som tillverkar eller hanterar livsmedel bör ha en fettavskiljare. En fettavskiljare är inte konstruerad för att ta emot större mängder fett på en gång. Större mängder såsom frityrolja ska samlas in och återvinnas genom ett ackrediterat fettåtervinningsföretag.

Idagsläget finns det 54 stycken fettavskiljare inom Mjölby kommun. Fettavskiljarslammet går till Tekniska Verken i Linköping för behandling i rötkammare. Framöver kommer vissa delar av fettavskiljarslammet att gå till den planerade rötkammaren vid Mjölkulla reningsverk.

7.10 Oljeavskiljare

Oljeavskiljare används vid verksamheter där det förekommer olja, bensin och andra så kallade lätta vätskor. En oljeavskiljare ska installeras där spillvatten kan innehålla mer än obetydliga mängder skadliga ämnen och bör installeras där det kan innehålla mer än betydliga mängder av bland annat bensin, fasta partiklar, fett olja eller slam. Efter oljeavskiljaren går vattnet vidare antingen till ett reningsverk eller leds till recipient. Utformningen på oljeavskiljare ska vara utformad så att det avskilda inte kan släppas ut okontrollerat eller oavsiktligt.

Flera olika aktörer på marknaden kan utföra tömning av oljeavskiljare i en kommun, samtidigt som dessa aktörer verkar över kommungränserna. Insamlingsbranschen saknar i dagsläget möjlighet att särskilja de olika mängderna uppkomma inom kommunerna, varvid det kan behövas tydliga nationella riktlinjer .

Avfallsplanen i sin helhet, för utskrift (Pdf)PDF