Till innehållet
Mjölby kommuns vapensköld som även länkar till startsidan för Mjölby kommun

ONSDAG 18 FEBRUARI...Kärt återseende och ett fasligt pipande!

Ännu en vecka har gått och i dag var det åter dax för oss i gänget att ses. På förmiddagen var allt nästan som det vanligt. Ett kärt återseende, vår egen läckerbit Robin var med igen. Kul! Vi har saknat honom.

Eftersom det är sportlov var caffis stängt. Det hade vi glömt men Caffis-Sandra påminde oss på facebook. Det var hyggligt. Tack för det. Tänk tillochmed när vi inte är där tänker de på oss. Det gillar vi skarpt!På förmiddagen bjussade Ingela därför på kaffe och på eftermiddagen bjussade Praktikant-Anna på kaffe. Så det var nästan som vanligt. Vi fick kaffe fast som vanligt fast inte på det gamla vanliga sättet. Vi repade på det som ska göras när vi åker till Linköping nästa vecka och showar åsså kände vi lite på några nya låtar igen. Några körde vi igenom förra veckan och i dag kände vi lite på dem i gen för att liksom se om vi får nån feeling och om det händer nått med oss och i oss när vi hör låtarna och rör oss till dem.

På eftermiddagsgruppen var INGENTING som vanligt. Eller jo vi började som vanligt. Med att vänta på färdtjänsten. Sedan väntade vi lite till och sedan lite till. Men det kom ingen Sten-Åke så då försökte handledar Annelie ringa till stället där han jobbar. Men det var nått knas med telefonerna så då åkte hon dit för att kolla att inget hade hänt. Under tiden hon pysslade med det så pysslade vi med en massa annat på andra ställen på skolan. Fast nu började vi ju berätta i fel ände. Vi tar det från början. När vi väntade på färdtjänsten- innan Annelie åkte i väg kollade Handledar-Ingela ut genom en dörr. Eftersom skolan var låst då det var lov så ville vi hålla lite extra koll i fall taxin dök upp. Så då kikade vi ut genom "taxidörren" Det var bara det att den dörren hade utrustats med ett larm. Det hade vi ingen aning om. Ett larm som lät så här piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip en lång jätthemsk hög ton som liksom skorrade i huvudet på oss.

Eftersom vaktmästarn´på skolan var på semester på Gran Canaria så fattade vi att han skulle nog inte kunna stänga av larmet. Så då ringde vi kommunens växel och frågade vem vi skulle prata med- det visste de inte. Vi chansade på fastighetsjouren- men de svarade inte så då ringde vi räddningstjänst- som ringde fastighetsjouren som kom ut och lyssnade på piiiiiiiiiiiiiiiiiiiipet och som sedan rinde AE:s som hade installerat larmet, de berättade att det bara fanns en nyckel och den hade...han som är på semester.

Så där stod vi allihop och glodde och lyssnade på piiiiiiiiiiiip:et. Fnissade lite och övade bäst vi kunde.

Ingela bad om ursäkt till jouren för att hon hade öppnat dörren. Men hon visste inte att den var larmad eftersom den inte har varit det tidigare. Jourkille hade heller ingen aning om det.

AE.S visste det men de hade inte heller nån nyckel ju men de kunde nått avstängningsknep så de kunde lösat ändå.Det hade Anders i vårt gäng också sa han. För om det inte hade tystnat så hade han slagit till piiiiiiiiiiip-apparaten med en hammare sa han och skrattde. Så eftermiddagsgruppen övade lite i caffis och lite utanför aulan och lite vid bänkarna vid toaletterna. Det fick hur bra som helst.

En ovanlig KanDeKanVi dag men bra ändå på nått sätt.

När man ser den lilla dosan på väggen tänker man- tänk att nått så litet kan låta så mycket och så hemskt.

Ses nästa vecka igen! Då är allt som vanligt- eller?!